Burmes

Burmeserkatten, som ursprungligen kommer från Burma, introducerades i USA på 1930-talet, där den moderna rasen utvecklades. Den utmärker sig för sin kompakta, muskulösa kropp, korta, glansiga päls och stora, gyllene ögon. De är tillgivna och sällskapliga, tillgivna med sina ägare.

Allmänna uppgifter

Rasen burmeser är medelstor till stor och hanarna väger mellan 4 och 6 kg och honorna mellan 3 och 4,5 kg. De har en höjd på 25-30 centimeter och en längd på cirka 30-40 centimeter. Deras förväntade livslängd varierar mellan 12 och 16 år. Den här rasen är erkänd av föreningar som International Cat Association (TICA) och Cat Fanciers Association (CFA).

Kortfattad historia om rasen

Burmeserkatten har sitt ursprung i Burma, där den var känd som en särpräglad ras. I Asien är den känd under sitt thailändska namn: Maeo Thong Daeng. På 1930-talet fördes en burmesisk katt till USA av Dr. Joseph Thompson. Denna katt var startpunkten för utvecklingen av den moderna rasen genom ett siamesiskt avelsprogram. Resultatet blev en ras med en mer kompakt, muskulös kropp och en kort, glansig päls. Rasen erkändes officiellt av olika kattföreningar i mitten av 1900-talet och har sedan dess vunnit popularitet över hela världen.

Rasens egenskaper

Burmeserkatten kännetecknas av en kompakt och muskulös kropp med starka, medellånga ben. Huvudet är rundat med en kort, bred profil. Ögonen är stora, uttrycksfulla och i allmänhet guldgula, vilket ger dem en genomträngande blick. Öronen är medelstora och något rundade i spetsen. Svansen är medellång, rak och har en rundad spets. Pälsen är kort, glansig och satinerad med en mycket mjuk textur vid beröring. Pälsens färg kan variera, men de vanligaste färgerna är mörkbrun, ljus beige, blå och platinum. Temperamentsmässigt är burmesiska katter kända för att vara tillgivna, sällskapliga och mycket fästa vid sina ägare.

Vanliga sjukdomar

Burmesiska katter är i allmänhet friska, men har den lägsta genetiska variabiliteten bland moderna kattraser och kan därför vara mer benägna att drabbas av vissa vanliga sjukdomar, t.ex. medfött vestibulärt syndrom, diabetes mellitus, parodontal sjukdom, hypokalemi, felint hyperestesisyndrom och hypertrofisk kardiomyopati.